Det här är en dikt jag fick i uppgift att skriva efter att ha blivit inspirerad av Tinariwens låt Mano Dayak. Jag såg framför mig afrikaner som dansar och blandade det med min egenhet att försöka hoppa ut i rymden när det är stjärnklart på kvällen, och med en dröm jag hade där jag var en astronaut på rymdpromenad och som dog utav ett fel i dräkten. De sakerna tillsammans blev dikten här nedanför och jag tycker det är kul för den går säkert att tolka annorlunda fast jag har skrivit den bokstavligt.
Jag snurrar i takt med musiken Armarna utsträckta
Dammoln bildas runt mina fötter Mina bara tår lämnar avtryck i sanden
Jag ler ett stort leende Skrattar och höjer farten
Jag blir allt lättare i kroppen och tar högre hopp i min dans
Huvudet kastar jag bakåt Stjärnorna på himmelen blir till lysande streck för min syn
Jag känner att nu om någonsin kommer jag lyckas
& jag böjer mina knän hoppar sträcker mig
Önskar att jorden ska gå med på att släppa mig ifrån sig Motstår tyngdkraften
Fortsätter uppåt Simmar genom luften upp Upp upp
Jag ser inte tillbaka ned Stjärnorna blir egentligen inte större men varje cell i min kropp
skakar av förtjusning
Jag ser med klara ögon Luften är kall och frisk
Snart är det inte luft längre
utan tomt ingenting jag rör mig igenom
Jag rör mig med farten av en komet men hastigheten känns inte
Plötsligt ser jag solen som lyser klarare än jag någonsin sett förut
Jag sträcker ut min hand mot hans vita strålar & i samma ögonblick som jag träffas av hans sken
Går en isande våg från min yttersta fingerspets & genom hela min kropp
