Hampus satt som vanligt och åt sina nudlar vid köksbordet. Flygsmällan som han alltid hade med sig låg på stolen bredvid. Han sörplade i sig kycklingnudlarna och buljong rann nedför hans haka. Han höll sina blå ögon uppspärrade och kunde höra klickandet av tänder i och skrapandet av ben studsa ifrån väggarna och överallt omkring honom. De fanns överallt och det gällde att akta sig noga. Inte ge dem chansen att få tag på honom.
I Skåpet under köksbänken bodde Blåöga. Hon älskade mörkret och satt gömt där bland stekpannorna och kastrullerna. När Hampus nudelkastrull inte stod kvar i diskstället måste han samla mot och våga öppna skåpet, sträcka in sin hand och ta ut kastrullen. Ibland såg han blått skimmer speglas mot den glänsande metallen på en kastrull.
Idag låg en stekpanna på köksgolvet, den hade följt med ut tillsammans med Hampus kastrull och han lät den ligga. Ville inte öppna luckan en gång till.
Dörren slogs upp och pappa steg in i hallen. Han kastade en trött blick på Hampus, gav honom en nick och ett grymt och fortsatte sedan in i vardagsrummet där han slog sig ned framför TV apparaten och tryckte igång ett bilprogram. Hampus åt färdigt och nynnade på en David Bowie låt när han diskade och ställde kastrullen i torkstället, tog sin flugsmälla och stålsatte sig att springa uppför trappan. Pappa skulle inte tycka om ifall Hampus stannade här nere, han sa att det gjorde honom obekväm.
Mellan varje trappsteg fanns ett tomrum och i de hålrummen kunde spindlarna enkelt sträcka ut sina håriga ben och sätta sina klor i Hampus vrister. Det fanns inget säkert sätt att skydda sig och eftersom Hampus sovrum låg på övervåningen måste räkna med minst 4 turer i trappan varje dag. Om han var på bottenvåningen mellan frukost och lunch och igen mellan middag sovdags klarade han att minimera trappanvändandet. Kunde han få någon av sina föräldrar att följa med så kunde han utan fara använda trappan. Vuxna skrämde bort spindlarna, de var för stora för spindlarna att ge sig på. Men pappa skulle bara bli irriterad om Hampus bad honom. Han måste vara lika modig och snabb som en Jedi. Hampus tog två trappsteg i taget och viftade energiskt med sitt vapen.
Spindlarna fanns överallt. Det fanns spindlar som levde i vatten och de kravlade fram genom rörsystemen i huset. Det var bara stora spindlar som kunde leva i rören så det var inga spindlar som kunde komma ut ur vattenkranarna. Hampus hade flera gånger varit förstoppad. I toaletten satt det alltid en gammal spindel och väntade. När Hampus kom och satte sig började den hasa sig fram och Hampus kunde höra rafsandet från de åtta benen mot rörets kopparväggar när gamla Silvertand kom allt närmre. Om Hampus inte hann klart i tid skulle han känna silvertänderna bita i hans skinkor, känna hur giftet spred sig i hans kropp och gjorde det gjorde honom förlamad. Kanske skulle han bli neddragen i rörsystemet där Silvertand i lugn och ro kunde tugga i sig hans kropp. Hampus måste lyssna efter ljudet och vara beredd på att hoppa undan innan det var försent.
Med vattenutloppet i duschen gällde detsamma. Spindlarna kom och petade upp luckan till avloppet. Hampus vågade inte sätta foten över för Svarttagg kunde sätta sin tagg i hans fotsula genom en av springorna. Därför hade han ställt en stängd ICA-kasse med Bonniers uppslagsverksböcker i ovanpå locket. Mamma hade klagat på översvämningarna i badrummet varje gång Hampus duschade, därför la Hampus ut en barriär av handdukar.
Hampus hade lärt sig hur han skulle göra. När han borstat tänderna på kvällen var dagens sista utmaning att ta sig upp i sängen. För att undvika att Ludenben fångade honom med sina Ludna ben tog Hampus sats och hoppade upp i sängen från ett tillräckligt avstånd. Han greppade tag i madrassen men kom inte riktigt upp med benen. Han sparkade frenetiskt med benen på väg att hasa ned på golvet. Stortån nuddade golvets kalla parkett, han tryckte ifrån och kom upp i sängen. Han kunde känna hur Ludenbens ben rev i luften på den plats där Hampus fot nyss varit. Efter att ha kikat efter småspindlar under täcket la han huvudet på kudden, flugsmällan höll han hårt i sina händer. Imorgon var det Hampus födelsedag, tio år. Han hade önskat sig en ficklampa och StarWarslego när mamma frågat. Spindlarna tyckte inte om ljus och med en ficklampa skulle han kunna få dem att backa undan när han kom. Nu började han sjunga tyst för sig själv på Dawid Bowie låten Ziggy Stardust och somnade till musiken som spelade i hans huvud. ”Ziggy played guitar, jamming good with Weird and Gilly, and the spiders from Mars.”
”Ja må han leva ut i hundrade år.” Pappa bar på en hög med paket inslagna i grönt papper och mamma höll i en bricka med en svensk flagga, ett glas oboy och en ostsmörgås med ett tårtljus i. Hampus låtsades gnugga sömnen ur ögonen men hade i själva verket legat vaken i över en timme och undrat om han hörde klickandet av Ludenben käftar eller sina föräldrars förberedelser i köket. pappa ställde ned paketen på Hampus mage.
”Grattis på födelsedagen min välartade son.” Skämtade Pappa och rufsade om Hampus hår. De hade samma blonda hårfärg men pappas hår var redan nedkammat med sidobena. Han var klar att åka till sitt jobb på försäkringskassan. Mamma ställde ned brickan och plockade upp en digitalkamera, blixten bländade Hampus ögon när han blåste ut ljuset.
”Tio år, du börjar bli stor.” Sa mamma och manade Hampus att öppna sina presenter. Han fick några böcker, en VHS film, en skjorta och en liten ficklampa vilken det behövdes köpas batterier till. Det allra sista av paketen i högen skramlade och det stack nervöst i Hampus fingertoppar när han rev loss papperet ifrån en kartong innehållandes de legobitar som kunde stättas ihop till, inte en X-wing fighter, Ett av rebellernas stridsskepp, utan till den förlorade graven i Indiana Jones.
”Så vad tycker du?” Frågade mamma. Hon såg förväntansfullt på honom.
”Jättefin. Tack så mycket.” Ficklampan hade han i alla fall fått.
”Just ja. Du har en present kvar.” Pappa försvann ut ur rummet. Mamma gestikulerade till Hampus att han kunde börja packa upp sitt lego. Hampus öppnade sidan av kartongförpackningen innan pappa kom tillbaka. Pappa hade med sig ett stort triangelformat paket. ”Din Farbror Tomas skickade den här till dig. Men du får nog hoppa upp ur sängen om du ska öppna den.”
Hampus klev ner på golvet. Han hade aldrig fått ett så stort paket förut. Farbror Tomas hade han nästan inte träffat med mindes honom med mustasch och läderjacka.
”En elgitarr.” Mamma lät skeptisk. ”Är det en lämplig present?”
”Det lär inte vara någon fara. Men jag vet inte om du kommer kunna spela på den Hampus.” Sa pappa. Hampus lyssnade inte. Han strök med fingrarna över den röda gitarren och över stålsträngarna. Han slog på en utav dem som gav ifrån sig en tunn, falsk ton. Hampus såg en bild av sig själv med en röd blixt målad över ansiktet och gitarren i sina händer. Nog skulle spindlarna få respekt för honom nu, Hampus, 10 år, rockstjärna. Det var inte länge kvar nu till dess de inte skulle kunna rå på honom längre.
